Lord Thyrion spanade ut över det morgondimmiga fältet från ryggen av sin grå märr. De fanns där ute någonstans. Han kunde höra ljudet av avlägsna vrål och dunkandet av grova trummor över fältet, men sikten var så pass försämrad av dimman att det var omöjligt att se någonting. Han snarare kände än hörde när Selinnion, som från ingenstans dök upp vid hans sida. Han hade en obehaglig förmåga att göra det, men det bekom inte Thyrion. Han och Sellinion hade känt varandra mycket länge, detta skulle inte bli deras första slag tillsammans. – ”Vad tror du”? Sellinion tittade upp på honom där han satt på hästryggen. Magikern hade aldrig vant sig vid tanken på att rida. Han brukade säga, när någon konfronterade honom om saken, att han inte gillade tanken på att inte ha fullständig kontroll på var han satte sitt nästa steg. – ”Jag vet inte, faktiskt…” Meningen tycktes tona ut i intet. Det var inte ofta Thyrion, hjälte bland sitt folk och härförare över Högalvernas trupper i regionen var tvungen att erkänna för sig själv, och i ännu högre grad, för andra, att han var osäker på utgången av ett slag. Plötsligt kändes det fel att han satt på sin häst och tittade ner på sin vän sedan så länge. Hastigt svingade han sig ur sin sadel. – ”Den här dimman gör situationen omöjlig att utvärdera. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att det här var ett verk av onda krafter.” – ”Det är inte så omöjligt som du tycks tro, Thyrion, gamle vän. Inte omöjligt alls…” Med dessa ord vände Sellinion Thyrion ryggen och försvann, på samma obehagliga sätt som han brukade dyka upp på, in i dimman. Thyrion ryste till, han var glad att han och Sellinion var på samma sida i det kommande slaget. Han drog ett djupt andetag och vände sig om. På kullen rakt bakom honom höll lodkastarens besättning som bäst på med att montera ihop sin maskin enligt hans tidigare order. Han visste att resten av hans trupper ofta benämnde tingesten ”Spjutkastaren” på grund av de enorma lod den slungade iväg mot fienden. Han hade sett resultatet av en träff vid några tillfällen och grimaserade vid tanken. Till vänster om kullen höll en trupp med bågskyttar på med förberedelserna innan strid. Bågarna strängades på med torra strängar som skyddats från nattens väta och man stack pilar i marken framför sig. Han visste att längre bort, på motsatt sida om kullen höll ytterligare en grupp bågskyttar på med sina förberedelser, men dimman gjorde det omöjligt att se dem. Han kunde dock precis urskilja den enhet med spjutbeväpnade soldater som precis hade formerat sig alldeles till höger om kullen. Han vände sig om igen och såg hur hans fem väl bepansrade riddare formerade sig i närheten av en skogsdunge. Dungen syntes bara som en förmörkning mot himlen i dimman. Planen, hans plan, var farlig men nödvändig. Man kan inte slåss utan information. Hur kan man försvara sig mot ett hot som man inte vet vad det består av? Han gillade det inte, men han var tvungen att skicka fram sin snabbaste enhet för att ta reda på fiendens positioner. Han var mycket väl medveten om att risken fanns att detta var det sista han skulle se av de beridna krigarna. Deras silverhjälmar glänste i morgonsolen och deras lila vimplar böljade lätt från deras vita lansar i den svaga brisen. Han vände sig bort från synen. Han greppade sin sköld hårt med vänster hand och svingade sig upp i sadeln på sin häst, Juilion. Dimman tycktes faktiskt ha lättat något. Han kunde urskilja ytterligare en skogsdunge lite längre bort och därefter en gigantisk skugga som tycktes sträcka sig över hela horisonten. Det var fienden. Thyrion drog ett djupt andetag och tog sitt svärd ur dess skida. Det mäktiga svärdet glänste i morgonsolen och den röda juvelen skimrade som ett gigantiskt rött öga i ljuset. Det kändes som om svärdet var lättare än vanligt, som om det visste vad som skulle komma härnäst. Han slöt sina ögon och bad en tyst bön medan han sträckte svärdet upp i luften, och förde det sakta, i en halvcirkel ut åt sidan. Det var signalen. Trumpeterna ljöd och framför sig såg han de tungt bepansrade riddarna röra sig framåt, runt skogen och mot den mörka skuggan som var fienden.